so i set the world on fire
en ny favorit låt. härlig. skön. sann.
hur mår mina läsare såhär 22 mars 2012? bra?
jag mår iaf sådär. allt är så snurrigt. jag är trött hela tiden och är inte riktigt på någonting längre. vill bara sova bort tiden hela tiden. det är egentligen inte något som är fel men jag känner mig bara rätt nere och seg. jag blir så rädd när jag tänker på vad som händer om några månader. samtiigt blir jag så otroligt glad över att jag ska få bo i USA ett år. men ändå, ska jag lämna detta? framförallt. jag måste lämna david.
tänkte ägna detta inlägget åt honom nu bara för det.
david och jag träffades för 17 månader sedan. för att vara exakt 23 oktober 2010. rätt så länge sedan om man tänker efter. heh. det tog några månader sedan blev vi tillsammans, den 16 januari 2011. David och jag har alltid tider då vi bråkar, tjafsar eller allt i stort sätt är bra. För det mesta brukar vi vara inne i perioder. Just nu är det en period där allt känns rätt så bra, det klart vi blir osams om saker, men ingenting som håller i speciellt länge, det kan liksom vara om vem som får välja program på tv:n. haha. När jag först träffade honom så trodde jag aldrig att det skulle bli någonting allvarligt. men under tiden lärde jag mig så mycket av att ha någon så nära in på mitt liv. Det blev liksom en vana att alltid veta att man har någon som alltid kan ställa upp för en när det händer något. det är en väldigt skön känsla faktiskt. Många säger till mig att man inte ska binda sig för fort, jag förstår vad dom menar, men david har aldrig bundit mig till någonting heller. David får mig att vilja uppleva nya saker, och för mig är det inget hinder att vi kan göra det tillsammans. Jag ser mycket hellre att David är där bredvid mig varje morgon när jag vaknar, än att jag vaknar upp ensam i sängen. Det är faktiskt det jobbigaste som finns, när man sovit tillsammans en längre tid och sedan när man vaknar märker man att man är helt ensam.
Jag tror till stor del att det som skrämmer mig med usa är att jag inte kommer kunna ha david hos mig. Han är en väldigt stor del av mitt liv, vi är alltid tillsammans (nästan iaf) och det viktigaste av allt är att jag kan prata med honom om allt, det kommer jag nog sakna mest. hans närhet. att vi bara kan röra varandra. för jag menar, vi kommer ju fortfarande kunna prata, men ändå, det blir inte på samma sätt. och ärligt så kommer jag nog inte palla det heller, att prata regelbundet, men inte kunna få något mer, en kram, en puss. ingenting av det.
så för att svara på många frågor,
jag och david har tänkt att vara tillsammans så länge som möjligt, är vi kära så varför ge upp? jag kommer komma tillbaka och om det inte är något hinder för någon av oss så varför slänga allt i soptunnan? vi kommer försöka göra det bästa av situationen, faktumet är att jag ska åka, och david har vetat det länge, han vill ändå vara med mig och han vet att det kommer bli en förändring men han är villig att gå med på den. så vi kommer vara tillsammans så gott som vi kan.
david
david förra påsken
david och jag
samma
david i somras
för någon helg sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar